Be passionate, love, dream big, be spontaneous, celebrate, change the world or go home!

Ibland får man nog och då måste man få klaga lite. Jag blir så trött ibland. Jag sitter och tittar på massa gamla träning- och tävlingsbilder och känner mig för det första jävligt deppig å ledsen just nu, då jag har en fot som är skadad och vägrar göra ont.

Jag missade för tre veckor sen en tävlingsresa på grund av min skada och valde istället att stanna hemma och bli bra i foten istället för att åka på resan, gå fram och tillbaka på flygplatser, springa fram och tillbaka i idrottshallar och allt som ofta tillhör. Dessutom valde jag att inte åka på grund av hur ledsen jag hade varit om jag hade kommit till en tävling där jag hade fått sitta och titta på, utomlands, och inte själv tävla. Det hade ju blivit fruktansvärt jobbigt.

När jag var på idrottsgala för snart 2 veckor sen så fick jag inte bara prispengar (som jag verkligen vill och har planerat att använda till en träningsresa) utan jag fick även en räkning på resan till Tyskland som jag valde att inte åka till. Jag vill inte ens säga vad jag tycker om tillfället att ge någon en räkning kvällen då man sitter och är excited över att man är på galamiddag, men okej. Jag tackade och tog emot räkningen och låtsades vara oberörd när jag egentligen tog väldigt illa vid mig. Hade jag följt med på resan och bara suttit mig igenom den, så hade jag inte fått betala något, men eftersom att jag stannade hemma - så vill man att jag nu ska betala för resan. Anledning till detta? Jo, jag sa nämligen till försent att jag inte kunde ställa upp och tävla.

Okej, men ursäkta mig för att jag skadade mig 2 veckor innan tävling. Och ursäkta mig för att jag aldrig haft en skada av denna sort och vet därför inte hur lång tid det brukar ta innan man blir bra igen. Ursäkta mig verkligen för att jag gärna ville följa med och intalade mig under en hel veckas tid att jag skulle kunna tejpa ihop foten och tävla när det väl gällde.

Men jag är trött på att tejpa ihop fötter och trött på att vara tyst. Jag är trött på människor som gör mig ledsna och får mig att tappa motivationen. För ett halvår sen hade jag aldrig vågat vara såhär öppen med något i denna stilen men jag känner mig (som sagt) extremt och kopiöst trött på att känna ångest och panik över saker istället för att ägna mig åt att vara glad, lycklig och kunna satsa 100% på det jag faktiskt tycker om.

För jag tycker om att träna och jag älskar mest av allt å tävla. Det ger mig en sjuk lust och kraft till allt annat i livet och jag är så himla glad över allt jag har åstadkommit och glad över allt sporten har gett mig. Jag vågar faktiskt säga att jag är stolt över mig själv och jag har på sista tiden till och med fått duktigt med uppmärksamhet för de prestationer jag lyckats med.

Men allt är tack vare mig själv. Det är jag som har presterat, det är jag som har varit min egen coach, det är jag som har gett mig själv feedback, det är jag som har låst in mig själv i en lokal under fredagskvällar för att lära mig sparka högre. Och nu får jag härlig uppmärksamhet för detta. Tidningar som ringer och idrottsgalor som delar ut priser. Men det är, trots allt detta positiva, svårt att känna sig helnöjd. De människor och personer som borde stötta mig som mest, vara glada för min skull, pusha mig och vilja se mig utvecklas - de människor ger mig istället böter för att jag är skadad.

Motivationen känns inte på topp, tyvärr. Jag är ledsen för min egen skull att det kan påverka mig på detta sätt. Men nej, motivationen är totalt förstörd just nu!


Avslutningsvis (nu när jag har varit så negativ) så tänkte jag berätta något positivt. Min gamla klasskompis Elina, som inte bara är väldigt vacker utan även sysslar med armbrytning - vann SM i armbrytning i helgen och kommer antagligen åka till Las Vegas på VM! KUL, Elina. Och grattis!